Vår historia på Alnö sträcker sig längre än du tror! Under folkvandringstiden 400-600 då offerkällan nedanför Tunet var samlingsplats för långväga köpmän från öster och väster levde här en hövding vars namn vi aldrig kan vara säkra på men vi har valt att i vår berättelse ge honom namnet Varin.

Varin – en storbonde, hövding och handelsman före vikingarna, före Sverige, som levde på en tid då man reste och handlade allt längre bort. Pälshandel gick från Österbotten till Nidaros längs Indalsälven. En tid då man hörde talas om ” Vite Krist” också uppe i norden. Det är om legenden Varins ättlingar som Alnöspelet i år ger oss ett smakprov.

En vårdag står Varin och spanar ut från Vargstuguberget på Järvik, en vy långt ifrån dagens utsikt. Vad han inte vet är att just denna båtkonvoj med främst pälsar mot Norge skulle bli hans sista äventyr. Hans grav på Varghögslötan (även kallad Varrehögen) grävdes upp i omgångar. Under uppgrävningen hittades en förgylld och utarbetad kopparstigbygel.

Stigbygel från Varins gravhög på Röde Alnö utgrävd 1684 el. 1687. Undersökning av en storhög vid namn Varrehögen, Sverrehögen eller Värdeshögen samt ytterligare en grav intill. Förmodligen är det ur denna hög fynden av stigbyglar kommer. Fynd: Eric Teet, 1684, en bronskittel och brända ben (“en förmurknad Urna av Messing med brända been”), hästben? och vapen? (“…en annan högh bredewijdh som hästen och wapn warit förwaradhe uthi…”). Tuneld 1794 beskriver en “förgyld och utarbetad KopparStegbygel”. Liljegren 1830 talar om två stigbyglar.I SHM 326 står att tre stigbyglar inlämnats och att de överförts till Livrustkammaren år 1900. Livrustkammaren (Sofia Nestor) uppger att fyndet fått nr. 7883. Det finns likartade stigbyglar i Livrustkammarsamlingen som har tillhört Karl XI och som han fått som gåva av Krimkhanen.

Sagan om Varin Röde

Den historiska bakgrunden, Egentligen förhistorisk

Alnön och Gistadalen

På Alnön finns ungefär 150 forngravar och gravfält, de flesta från folkvandringstiden. Arkeologin berättar om fynden som gjorts vid utgrävningar. Gravarna som grävts ut på Alnön visar på enkel utstyrsel. Huvudsakligen små föremål av ben och metall till dräkter, bältrekvisita nålar, kammar mm. Dvs ett jämnt fördelat välstånd eller armod, ingen bryter av genom särskilt märkvärdigt eller rikare gravgods. Benföremålen är typiska för gravinnehållet på Alnön. Järnåldersgravar med övervägande bensaker är unika i Norden, de är/var vanliga endast inom två områden i Norden, Västlandet och Tröndelag i Norge och Medelpad.  Det här var ett gränsområde mellan jägarkultur och en begynnande jordbrukskultur. Området var glest befolkat. Under järnåldern bodde kanske 10 000 människor längs kusten och efter de stora älvdalarna, i det område som vi idag kallar Västernorrland.

Gistadalen, centrum för järnåldersbebyggelsen på Alnön, har sett ut ungefär som nu i över 1500 år. Många gravar och gravfält inom området är från den tid som vi försöker beskriva. Varins hög – Varghögen finns i Röde. Vi har också funnit byanamnskontinuitet på Alnön som kan ledas till tiden för Kristi födelse.

Under denna berättelses tid, början på folkvandringstiden, utvecklade människor i södra Storsjöbygderna en ny teknik för effektivare järnframställning av myrmalm. Järnframställningen i nuvarande Norrland, norr om Medelpad byggde på en teknik som kommit österifrån. Det järnet var inte så bra för tillverkning av jordbruksredskap. Framför allt bygderna i Ljungans och Ljusnans dalgångar kunde dra nytta av den nya tekniken från Storsjöbygden, och under denna period utvecklades det jordbrukslandskap vi känner till i Hälsingland och Medelpad.

Världen runt om oss

Historien utspelar sig under den tid (400 – 450) då det romerska riket började falla sönder. Vi den tiden gick gränsen mot norden tvärs över Europa i Tyskland och över de brittiska öarna. Det beräknades att 50 000 soldater och administratörer med familjer fanns som köpare av livsmedel varor tjänster mm efter denna gräns. Sönderfallet lämnade öppet för andra folk att vandra in och en stor oreda följde. Den här tiden kallas för folkvandringstiden.
Arktiska pälsar var på grund av sin hållbarhet den enda stora stapelvara som var intressant ifrån våra regioner. De fraktades ner från marknadsplatser i nuvarande Österbotten längs Bottenhavets och Östersjöns östra kuster till de tyska och polska floderna för vidare transport till de romerska befästningarna och vidare ner till Medelhavet. Oredan med krigiskheter och laglöshet i spåren på Romarrikets långsamma sönderfall, innebar att dessa vägar inte längre var säkra. Då uppstod behovet av en väg/farled från östra delen av Bottenviken/Bottenhavet till Atlanten för vidare transport ner till Europa. Vägen gick över Frösön i Storsjön, där jämtarna hade gamla kontakter och var befryndade med trönderna.

Hur gick det till att skapa denna väg? Om detta handlar denna historia.

Om berättelsen

Berättelsen äger rum i början på 400 talet, före Sverige, före staten, före Kyrkan. De fanns inte. Vi måste tänka bort dem. Men detta hände här hos oss, på vår ö, i våra vatten, i våra älvar och skogar. Havsstränderna låg ungefär 14-15 m högre upp. Indalsälven mynnade ut mitt för Hovs Udde på norra Alnön. Älven som hette Inn eller Innan var namngiven så ända fram till Det Stora fallet, nuvarande Döda Fallet. Ovanför fallet låg den totalt 55 km långa sjövägen över Gesunden som bröts av på mitten av ytterligare fall.

Människorna pratade inte som vi gör idag. Det vi har kvar efter dem har vi i brukade marker, många natur-, bygde- och ortnamn.

De var människor från nuvarande Österbotten som handlade med hudar och pälsar från de arktiska regionerna som sökte vägar och bistånd med transporter längs Innan upp till Jämtland, Frösön och Tröndelag.

Det vi vill berätta om är hur människorna här, tog tag i detta nya som hände, hur de levde, förändrade sina liv och hur de försökte lösa problem, dra nytta av förändringen, samarbetade och organiserade sig.
Det är inte en berättelse om hövdingar, stormän, erövringar, svärdsslag och strider – det kom senare i historien till våra stränder med girighet, kungamakt och kyrkan. Det systemet hade troligen inte klarat av det som Varin och hans fränder gjorde.

Människorna byggde frändskap och samarbete. De levde ett praktiskt liv, man levde av jorden, jakt och fiske. Man byggde båtar. Man åkte till marknader både sommar och vinter, både söderut och norrut. De bytesmedel man hade var huvudsakligen tran av säl, som användes till ljus, värme och mjukgörning av hudar, skinnkläder och skinnremmar. Det man behövde var metaller – järn, och salt. Det man därefter eftersträvade var det vackra.

Vi vill tro att det praktiska också innebar att synen på vad som var kvinnligt och manligt också var praktisk – ingen uppdelning i typiskt manligt och kvinnligt mer än det naturligt givna. Vi tror inte heller på en överdriven så kallad hednisk religiositet. Det hade varit opraktiskt.

Märk väl – detta är en saga. Det finns inga klara underlag för att säga ”så här var det” – utan vi beskriver ”det kunde ha gått till så här”. Men berättelsen har utgått från, och tagit stor hänsyn till de forskningsresultat som redovisats under årens lopp om Medelpad och Norrlands förhistoriska utveckling.

Forskningsunderlaget utgörs av arkeologiska och historiska artiklar, framför allt professorn vid Umeå Universitet, Evert Badous bok
– Norrlands Forntid – ett historiskt perspektiv (1992), som sammanfattar forskningens ståndpunkter.
I den finns också återgivet, fakta om Hövdingen i Högom och de fynd som gjorts där.

/// Ortsnamnsforskare, författare Göran Lundgren

Sedan början på 1980-talet har Göran Lundgren på Alnö, forskat i lokalhistorien med inriktning främst på ortnamn. Det har i kombination med många vandringar och exkursioner gett inspiration till den berättelse som Alnö Hembygdsförening nu kommer att visa upp i form av ett skådespel år 2021.